Sånglektioner för en nioåring är helt fel.  När man inte genomgått puberteten kan tekniken som lärs in inte användas efter puberteten och hon riskerar att få inlärda muskelminnen som blir svåra att bli av med sedan.

Däremot att ge henne tillfällen att höra musik och ha möjligheten att själv välja att delta är en annan sak.  Var försiktig med att pusha,  en nioåring vet vad hen vill.  Ta med henne på musikevenemang, musikal, festival, opera, jazz,  om hon vill.  En barnkör? Där hon får generella tips och stöd,  utan att man lägger sig i hennes röstteknik.
Låt hennes egen vilja avgöra.

Tack för svaret, men vi är fast beslutna om att hon behöver en människa utifrån som ger henne lite tips och hjälper henne att utveckla en bättre självkänsla i sitt sjungande. Hon fungerar dessvärre inte alls i grupp och vi skulle vilja testa några tillfällen med privat "undervisning".

Det måste inte vara ett proffs som lär henne att bli världens bästa på att sjunga, det viktiga för oss är att hon som sagt får positiv feedback ifrån någon utifrån, och så ska det vara roligt så klart.. hon älskar ju att sjunga.

Kör kanske skulle vara ett alternativ?

Hej #3 tack för ditt svar :) Dessvärre trivs hon inte i grupp utan behöver någon som fokuserar helt och hållet på henne. men tack ändå för tipset!

Nu vet jag inte hur det är i stockholm, men jag har en kompis som gick i scenskola i två terminer 45 min x10 grr tror jag, där fick hon öva på hur man ska beté och agera på scen och sen en gång per termin fick man möjlighet att uppträda om man ville, kanske nånting liknande skulle kunna vara nått?

Jag skulle rekommendera t.ex. pianostudier istället för sång, och utan tvekan en utbildad pedagog som lärare istället för "vem som helst som lärt sig lite inom musik". Gärna i nåt musikinstitut med strukturerad utbildning. Själv undervisade jag i några år i gitarr och band vid den lokala församlingens musikskola efter att ha blivit tillfrågad om saken. Dock jag saknade jag (och saknar fortfarande) både pedagogutbildning eller högre utbildning på mitt instrument då jag mestadels är självlärd till halvproffsnivå som musiker/sångare, och jag såg det som att jag gjorde barnen i musikskolan en björntjänst att fortsätta vara lärare där, trots att jag fick höra att jag var omtyckt som lärare. Så jag slutade med det, det var också lite väl tidskrävande att ha lärartjänsten som extraknäck till mitt vardagliga jobb. Det är viktigt att en lärare inte bara kan inspirera eleverna, utan också har en strukturerad plan för utbildningen och lär eleverna korrekt teknik från början eftersom en dålig inlärd teknik kan göra det svårare att uttrycka sig fritt på sitt instrument i framtiden och kan göra det mer eller mindre omöjligt att lära sig vissa saker.

Som leramani säger, hon är utbildad sångpedagog med lång erfarenhet och värd att lyssna på, så är det lite väl tidigt med sångstudier för en 9-åring. Dessutom är det svårt att i högre ålder lära sig bra pianoteknik. Det är klart bäst att lära sig grundläggande teknik som barn redan. Själv gick jag som barn i en seriös kommunal musikskola med både instrument- och teoriundervisning samt ensemblespel, och det uppskattar jag väldigt mycket då det i stort lade grunden för hela mitt fortsatta musicerande.

En annan orsak till att jag rekommenderar studier i nåt instrument istället för sång, är att det är enklare att gömma sig bakom ett piano eller en gitarr när man uppträder. Man är mindre "naken och utlämnad till sitt öde" med ett instrument runt halsen eller framför sig, och det är alltid trevligt att kunna kompa sig själv när man sjunger. För min egen del tog det många år efter mitt första seriösa banduppträdande vid 17 års ålder innan jag vågade sjunga inför publik utan en gitarr eller bas hängande över min hals. Jag är också ganska blyg av mig till naturen.

Sen tycker jag att man inte ska pressa ett så ungt barn som en 9-åring att uppträda. Hon har hela livet framför sig och gott om tid. Själv avskydde jag att uppträda ensam när jag var i musikskolan som barn. Ensemblen var kul, men att stå ensam (eller med komp av nån musiklärare) och spela nåt stycke jag inte kände att jag behärskade fullt ut gjorde mig bara kallsvettig och skakig. Däremot när jag hade börjat spela gitarr någorlunda hyfsat och även sjunga lite mer på allvar kändes det helt rätt att stå på scenen, och jag stortrivdes. Jag kände att jag gjorde nåt då som jag behärskade tillräckligt bra för att det skulle låta bra, och kände att min insats uppskattades av publiken. Visserligen kan jag fortfarande 20 år senare känna mig lite nervös inför vissa spelningar, men jag tror det bara är bra, det gör en mer taggad och får en att prestera bättre.