När vågade ni visa upp er?
Hej.
Här är en till sångfågel som alltid hållt på med just sång, instrument har jag aldrig haft intresse för. Idag har jag hållt på med sång cirka 20 år, Håkan Hemlin var den första som gick varm på kassettband.
Jag har aldrig vågat visa upp mig eller gett mig själv en chans inför folk. Jag är rädd att bli sågad.
Det har hänt ett par gånger när jag inte tänkt på att jag gått runt och nynnat på en melodi eller sjungt med på radion då folk stannat upp och frågat, "nämen, kan du sjunga?"
Liten som en myra svarar jag "eh, jo, näe.." och så stänger jag igen munnen.
Hur gjorde ni och varför vågar jag inte efter alla mina 20 år ta det till en annan nivå? Jag har inte ens vågat söka mig till en sångpedagog, vilket som far tycker att jag borde gjort.
Jag har alltid varit med i körer, men har aldrig vågat (men alltid velat) köra solo eller duett.
Sång är jäkligt personligt, det hör ihop med vår identitet, både hur rösten låter när vi pratar/sjunger och att man blottställer sig så när man sjunger, i vår kultur. Det finns en regel (outtalad, men den är väldigt tydlig) att för att få sjunga för andra, måste man vara bra.Vad som är bra, är ju en åsikt, det finns inga fakta, inga riktlinjer att kolla på. Dessutom ska man i vår kultur sjunga ensam.
I andra kulturer, t ex i afrika, sjunger folk tillsammans jämt och ständigt, och ingen behöver utmärka sig om den inte vill. Det blir en vi-känsla som bygger självförtroende.
Allt detta gör att många människor aldrig vågar prova och få känna hur kul det är att sjunga med andra och för andra. Jag tycker det är tragiskt. Att sjunga är en mänsklig rättighet.
De Lapsus Resurgam
Starta ny diskussion
