Mycket intressant iakktagelse! Själv älskar jag dialekter i sång. Familjen från hässleholm har en härlig brytning exempelvis.

Jag sjunger med min dialektlösa röst. Jag bor i skåne men talar någon slags rikssvenska. Mamma kommer längre upp i från. Medan min pappa är från skåne.

Så jag blev någon härlig neutral blandning.

Jag talar och sjunger på samma dialekt med andra ord.

Har märkt att på mig själv sjunger jag ofta på skånska speciellt när det gäller "skånska" låtar-visor. Men när jag sjunger med en låt på radion ändrar jag nog dialekten lite. Talar skånska inte jättebred men har en skånsk "klang" på det hela :)

Tycker det är härligt med dialekter både i sång och tal.

Ja jag håller med. Vackert i både sång och tal.

Det kan hända att jag ibland tonar ned lite på min dialekt när jag sjunger. Jag byter aldrig dialekt, i alla fall! Jag tror det kan ha lite att göra med att vissa delar av min dialekt helt enkelt inte låter snyggt sjunget. Jag kommer från Norrbotten och vi har en tendens att ha problem med sj, ch, sk och liknande ljud. Även vokalerna kan låta lite fula ibland. Detta låter inte alltid supersnyggt i sång, speciellt vokalerna som man gärna håller ut på lite. Jag tror att det är på grund av detta som jag per automatik tonar ned min dialekt lite när jag sjunger, speciellt när det är låtar med mycket text och artikulering. Det är inget jag gör riktigt medvetet.

Annars håller jag med dig, dialekter tillför oftast väldigt mycket! Det gör det hela mycket mer personligt.

Jag misstänker att vissa, speciellt om man inte är så säker i sin sång, tar till sig den dialekten som originalsångaren har när de sjunger covers. Jag tror inte att detta är medvetet heller och att det har mycket att göra med att man inte riktigt vågar göra låten till sin egen utan kör på ett säkert kort - alltså precis hur originallåten låter.